OM KLORERING OCH DESINFEKTIONSBIPRODUKTER

Man uppskattar idag att flera miljoner barn i utvecklingsländerna dör varje år på grund av bakteriesmittat vatten. Klorering av dricksvatten introducerades i städer i den industrialiserade världen i början på 1900-talet. Detta anses ha räddat miljoner från att drabbas av vattenburen smitta som kolera och tyfoidfeber.

Kommunal vattenrening
Nuförtiden är desinfektion en integrerad och viktig del i behandlingen av vattenledningsvatten, särskilt när vattnet kommer från ytvattentäkter. Kemikalierna som tillsätts har två ändamål: desinfektion och oxidering. Desinfektionen dödar mikroorganismer. Oxideringen förbättrar fällningen av till exempel järn, mangan och humus, och den tar bort oönskad färg, lukt och smak.

De desinfektionsmedel som används idag är klorgas, natriumhypoklorit, kloramin, klordioxid, ozon och ultraviolett (UV) ljus. Vanligen används två medel i kombination, ett för förbehandling och ett för slutbehandling. För att förhindra att mikroorganismer växer i ledningssystemet låter man en rest av desinfektionsmedlet följa med det färdigbehandlade vattnet.

Nya misstankar
På 1960-talet fann man i amerikanska grundvatten spår av trikloretylen som förknippades med klorering, och sedan dess har synen på klorering som enbart en välsignelse förändrats. I mitten av 1970-talet fann holländska forskare halogener i dricksvatten, ämnen som uppenbarligen hade bildats när kloret i ledningsvattnet reagerade med organiska ämnen i vattnet. De var trihalometaner (THM), med kloroform som dominerande ämne.

Sedan dess har hundratals desinfektionsbiprodukter upptäckts. Många har man ännu inte kunnat identifiera därför att man saknar adekvata analysmetoder. Vid sidan om trihalometanerna är de viktigaste grupperna haloacetonitriler, haloketoner, halogenerade ättiksyror och aldehyder.

Hälsorisker
Ett antal av dessa biprodukter har visat sig vara cancerframkallande på försöksdjur. Vad gäller människor så finns epidemiologiska studier som pekar på orsakssamband mellan klorerat dricksvatten och cancer i urinblåsa och tjocktarm.

Man menar att det än så länge inte finns tillräckliga bevis för att hävda att DBP är cancerframkallande hos människan, men hälsomyndigheter har i alla fall på många håll angivit gränser för tillåtna mängder biprodukter i dricksvatten, uttryckta i mikrogram per liter. Den teknik som alltså är viktig för att göra dricksvattnet mikrobiologiskt säkert kanske samtidigt gör det kemiskt riskabelt.

Hur bildas DBP?
Mängden och arten av biprodukter som uppstår beror på en mängd faktorer, såsom typ och mängd tillsatt desinfektionsmedel, hur mycket och vilken sorts organiskt material som finns i vattnet, vattnets pH och temperatur, osv. Exempelvis så bildas större mängder trihalometaner om man klorerar innan man har avskiljt organiskt material (s.k. förklorering).

Humus och andra organiska förmultningsprodukter kommer alltid att finnas i vattnet, mer i ytvatten och mindre i grundvatten. Även om man skulle lyckas ta bort alla organiska ämnen på vattenverket, finns det alltid mera i vattenledningarna, så att det desinfektionsmedel som finns kvar i vattnet kommer att skapa nya biprodukter.

I USA får man tillsätta 4 mg klor eller kloramin per liter och 0,8 mg klordioxid. I Sverige har man en hälsobaserad klorgräns på 1 mg per liter, räknat som fritt klor, och en lukt- och smakbaserad på 0,4 mg per liter.

Försök att reducera DBP-bildning
Med växande kunskap om biprodukterna och riskerna som förknippas med dem har man börjat leta efter andra sätt att desinficera. UV-ljus skapar mindre biprodukter, eftersom det inte är en kemikalie, men det lämnar inget desinfektionsmedel kvar i ledningarna som kan bromsa bakterieväxten där. Ozon har heller ingen kvardröjande effekt, men har ändå funnits ge upphov till bromerade biprodukter. Ett annat sätt att minska biprodukterna är att ersätta klor med kloramin.

Risken är att man gör ändringar utan att veta riktigt vad konsekvenserna blir. Man kanske tar bort vissa biprodukter men tillskapar andra. Många biprodukter är som sagt inte identifierade, inte heller deras effekter på konsumentens hälsa. Det finns också rapporter om ökande utbrott av vattenburna sjukdomar sedan man blivit mera försiktig med klorering.