|
OM ARSENIK OCH KATASTROFEN I GANGESDELTAT
Arsenik är ett grundämne som är vanligt förekommande i hela jordskorpan, i berggrund och sediment. Det uppträder i olika former och föreningar, organiska och oorganiska. Arsenik har i långa tider använts som nyttighet på många områden – till impregnering av stolpar och syllar, som insekts- och ogräsmedel, i ull- och bomullsberedning, inom medicinen, i smältverk, glasframställning och andra industriella processer. Förgiftning av människor, miljö och vatten har ofta skett på grund av utsläpp eller okunnig hantering. Järn- och guldmalm finns ofta i arsenikhaltiga mineral som sedan vaskas ur och rinner ut i vattendrag. Så sent som i början på 70-talet släppte Rönnskärsverken ut tusentals ton arsenik i Östersjön varje år. Oorganisk arsenit (As III) är den för människan giftigaste formen. Arsenikkatastrofen i
Indien och Bangladesh Traditionellt tog man ytvatten – handgrävda brunnar eller naturliga vattensamlingar – både till sitt dricksvatten och till jordbruket. Ytvattnet var ofta förorenat, och kolerautbrott var vanliga. Under torrperioder rådde vattenbrist. Med den "gröna revolutionens" nya grödor ihop med den nya, pålitliga vattentillgången kunde man odla rakt igenom torrperioden och få flera skördar. Och med det djupborrade vattnet fick man obegränsad tillgång till "rent" dricksvatten. Arsenik upplöst i vatten
har ingen färg, ingen smak, ingen lukt WHO har länge haft 50 mikrogram arsenik per liter som gräns för acceptabelt dricksvatten, men utifrån nya rön har man sänkt gränsen till 10 mikrogram. På det bengaliska slättlandet handlar det ofta om flera hundra gånger WHO:s gränsvärde. Befolkningen är kroppsarbetande bönder som i det heta klimatet ofta dricker upp till fem liter vatten per dag. Vi är troligtvis bara i början av katastrofen: Hudförhårdnader, det första säkra tecknet på arsenikförgiftning, tar tio år att utveckla men kan idag iakttas hos människor överallt i området. Undernäring och selenbrist förvärrar effekterna av förgiftningen. En social katastrof har också blivit följden, eftersom symptombärare ofta behandlas som spetälska och förskjuts från familjen eller förvägras arbete. Förutom medicinsk hjälp och hjälp med vattenrening eller alternativa källor behövs alltså information om att arsenikförgiftning inte är smittsam. Den bengaliska katastrofen är unik på grund av sin storlek, men liknande fall i mindre skala har inträffat på flera håll, i Taiwan, Mexico, Argentina, Chile och Inre Mongoliet. I det aktuella fallet tror man att de många borrhålen och det stora vattenuttaget under några decennier har lett till att grundvattennivån fluktuerar och syre tränger ned i sedimenten. Därigenom oxiderar de arsenikförande pyritlagren och släpper ifrån sig arsenik i en form som lätt löser sig i grundvattnet. En konkurrerande teori hävdar att det är bakterier som bryter ner mineralsedimentet och därigenom frigör arseniken. Vad görs och vad kan
göras? Den bengaliska katastrofen har omsider satt igång en hel del verksamhet. En mängd forskare och tekniker – geologer, hydrologer, kemister, toxikologer och onkologer – från universitet, myndigheter, hjälporganisationer och företag, är idag sysselsatta med att ta prover och analysera och ge förslag. En praktisk och viktig insats görs av kemister från lokala universitet som åker omkring i byarna och dels gör enkla analyser av vattenprover och visar vilka brunnar som är förhållandevis säkra att ta dricksvatten ur, dels lär ut enkla (men svårkontrollerade) reningsmetoder. Man rekommenderar också återgång till regnvatten eller ytvatten, som dock måste kokas, till mat och dryck. Därigenom får byborna kanske kunskap och förmåga att själva i någon liten mån ta kontroll över problemet. Hur tar man bort arsenik
ur vattnet? Det största problemet med att överföra dessa tekniker till liten skala är kontrollen av resultatet. Hur gör man med miljoner brunnar som var och en försörjer en eller några familjer? Det är nämligen inte mindre komplicerat att rena vatten från arsenik i liten skala. Ett amerikanskt recept för hushåll med arsenik i dricksvattnet är till exempel: oxidering med klor, sedan aktivt kol, därefter omvänd osmos och slutligen jonbytarmassa. Det är knappast någonting för fattiga bybor i Bangladesh. Förekomsten av arsenik i brunnarna uppmärksammades för första gången för cirka 15 år sedan av lokala forskare och man har flera gånger bett myndigheterna att ingripa. Nu har Västbengalens regering fått centralregeringen att förklara arsenikkatastrofen som en nationell angelägenhet och centralregeringen har beslutat att bidra med 75 procent av kostnaderna för nödvändiga åtgärder. Efter att ha presenterat sina goda testresultat ombads HVR av Västbengalens regering att genomföra ett demonstrationsprojekt i Västbengalen. Oberoende laboratorietester har visat att HVR:s utrustning avlägsnar samtliga former av arsenik utan för- eller efterbehandling och gör det effektivt. Testerna har gjorts på ett vatten som innehöll 10 milligram arsenik per liter vatten. Samtliga mätresultat har varit under detektionsgränsen för mätutrustningen, dvs under 0,003 milligram per liter. WHO förespråkar en annan enkel metod som har prövats i USA: En "tepåse" med oxiderande och koagulerande kemikalier placeras i en vattenbehållare över natten. Arseniken fälls ut i fast form tillsammans med kemikalierna och lägger sig på botten. Bottenslammet kan sedan avskiljas och deponeras i dynga, där bakterier omvandlar arseniken till en mindre giftig form. Kunskapsbank |