OGALLALA – NORDAMERIKAS STÖRSTA GRUNDVATTENMAGASIN

En akvifär är ett naturligt underjordiskt grundvattenmagasin. Det är inte som man kan tro en underjordisk sjö eller flod, utan ett vattenfyllt skikt av porösa bergarter, sand eller grus ovanpå fastare bergarter. Ogallala-akvifären är ett sådant grundvattenskikt i kolossalformat.

En stad i Syd-Dakota har fått ge akvifären dess namn. Från början är Ogallala namnet på en gren av ett Sioux-talande folk. Idag talar hydrogeologer snarare om The High Plains Aquifer, varav Ogallala utgör en stor del. Den breder ut sig under åtta amerikanska delstater i det västliga slättlandskapet och har en sammanlagd yta som motsvarar hela Sveriges. Den börjar i norr i Syd-Dakota och Wyoming och täcker nästan hela Nebraska, stora delar av Kansas och Colorado, de nordvästra delarna av Oklahoma och Texas samt den östligaste delen av New Mexico. Den delas upp i en nordlig, en central och en sydlig del.

Akvifären består av begravda sedimentära lämningar av Klippiga bergen, avsatta under tertiär och kvartär tid. Den varierar i tjocklek från en halvmeter upp till 400 meter, med ett ungefärligt genomsnitt på 60 meter. Den har sin största tjocklek under Nebraska, där vattnet går upp i dagen på sina ställen, och är som tunnast i New Mexico. För övrigt ligger akvifärens övre nivå mellan 15 och 100 meter under markytan.

En akvifär är inget slutet system. Det mesta av dess vatten har visserligen legat där i flera tusen år, men den kommunicerar också mer eller mindre med sjöar och floder och den fylls långsamt på av nederbörd.

Området över akvifären är till största delen jordbruksmark, och merparten av det vatten som tas ut går till bevattning av fodergrödor. Den levererar hela 30 % av vattenbehovet för USA:s jordbruk.

På 1920- och 30-talen kom motordrivna pumpar, turbinpumpar och förbättrad borrteknik. Vattenuttaget blev så massivt att grundvattennivåerna sänktes. Mellan 1940 och 1980 sänktes akvifärens nivå med i genomsnitt tre meter, men på vissa håll i Texas med nästan 30 meter. Under 1980-talet har sänkningen minskat (men inte avstannat) tack vare effektivare bevattningsteknik.

Förr trodde man att grundvatten låg säkert skyddat av överliggande jordlager och i stort sett var opåverkbart. Idag har EPA, den amerikanska miljövårdsmyndigheten, identifierat minst 30 kategorier av föroreningar som hotar grundvattnet. Listan på identifierade hälsofarliga ämnen ökar hela tiden. Vattenverk och enskilda brunnsägare kämpar en ojämn kamp för att hitta effektiva metoder att avskilja alltmer svårbehandlade föroreningar från dricksvattnet.

Bekämpningsmedel och andra kemikalier, som sprids eller dumpas av jordbruk och industri, tränger förr eller senare ned och sprider sig i grundvattnet. Vissa ämnen transporteras snabbt genom jord, andra transporteras av vattendrag som kommunicerar kapillärt med akvifären.

Dessutom hotas grundvattnets kvalitet av själva sänkningen. Ett exempel på detta är Arkansasfloden, som rinner genom Colorado och Kansas. Den har historiskt fyllts på av uppträngande grundvatten från akvifären. Nu har vattennivån i akvifären sjunkit så mycket att floden inte längre fylls på utan istället levererar vatten till akvifären. Floden har blivit starkt salthaltig, och över långa sträckor har den inget kontinuerligt flöde längre. Den har alltså delvis försvunnit, och när den ibland fylls av regnvatten så förstärker detta transporten av salthaltigt vatten ned i grundvattnet.