MIKROORGANISMER I VATTEN

I naturliga vatten, särskilt ytvatten, finns en stor mängd mikroorganismer, varav många är potentiellt patogena, sjukdomsframkallande. Några är vattenlevande, andra klarar sig en kort tid i vatten. Några finns bara i tropiskt klimat, andra klarar låga temperaturer. Vissa arter infekterar via dricksvatten, vissa genom inandning av vattenånga. Andra infekterar vid bad i sjöar och bassänger och ytterligare andra överförs av insekter.

Mikroorganismerna kan ge diarréer, feber, lunginflammation, hudbesvär, gulsot, etc. Människor med nedsatt immunförsvar är alltid mera sårbara än människor med fullgott immunförsvar. Spädbarn, gamla, kemoterapi- och aidspatienter hör till den sårbara gruppen. Diarrésjukdomar som kan härledas till förorenat vatten har uppskattats orsaka 900 miljoner sjukdomsfall och cirka två miljoner dödsfall bland barn per år i världen.

Flera relativt nyupptäckta patogener har visat sig ha stark motståndskraft mot etablerade desinfektionsmetoder. Andra orsaker till den ökade spridningen av vattenburen smitta kan vara naturkatastrofer orsakade av klimatförändringar och politisk oro, flyktingströmmar och dålig infrastruktur i utvecklingsländer. Statistik tyder på att den mikrobiologiska kvaliteten på dricksvatten gradvis försämras, såväl i utvecklingsländer som i industrialiserade länder.

Den överväldigande merparten av vattenburna sjukdomar orsakas av vatten som har förorenats av avföring från djur eller människor. Ett gram avföring innehåller tusentals miljoner bakterier. Vattnet är inte nödvändigtvis den omedelbara orsaken till sjukdomsutbrottet, men det kan vara den första länken i en kedja som leder till smitta från kött och mjölk som hanterats felaktigt eller från grönsaker och frukt som har tvättats i förorenat vatten.

En förteckning över vattenburna patogener lär aldrig bli komplett – nya dyker ständigt upp – men här följer en lista över organismer som nämns i vattenlitteraturen.

Mikroorganismer i vatten kan grovt indelas i följande grupper: bakterier, alger, virus, mikrosvampar, amöbor, parasiter, maskar och insekter.

Bakterier
Vibrio Cholerae. Kolerabakterien har sedan 1800-talet härjat i Europa och Nordamerika beroende på dåliga sanitära förhållanden och brist på rent vatten i snabbt växande befolkningar. Kolerainfektioner med svåra mag-tarmsymptom sprids numera i Afrika och Latinamerika.

Salmonellabakterier. Olika typer orsakar tyfoidfeber respektive paratyfus.

Shigellabakterier kan ge dysenteri.

Listeriabakterier kan ge svåra infektioner och härleds till opastöriserad mjölk och färdiglagad mat.

Campylobakter är en av de vanligaste orsakerna till tarminfektioner. Ett par tusen fall om året redovisas i Sverige, men det verkliga antalet är troligtvis mycket högre. Kunskapen om smittvägarna är ofullständiga, men kyckling, opastöriserad mjölk och brunnsvatten är konstaterade källor. Campylobacter smittar normalt inte från person till person.

"Var campylobactersmittan kommer ifrån vet vi inte. För samtidigt som antalet smittade kycklingar har minskat har antalet sjukdomsfall ökat. Men smittan måste finnas antingen i livsmedel eller i vatten för campylobacter smittar normalt inte från person till person.

Yvonne Andersson, Smittskyddsinstitutet, i Vår Föda nr 5, 1997.

Helocobacter pylori anses orsaka magkatarr och förknippas även med magsår och magcancer. Smittvägarna är otillräckligt kända. Småbarns kräkningar är en tänkbar smittväg, avföring i vatten en annan. Högre förekomst har konstaterats hos fattiga befolkningar i utvecklingsländer.

Koliforma bakterier
Sådana kan finnas både i jord och i avföring. Förekomsten av dem i vatten betraktas som en indikator på föroreningar som kan innebära hälsorisker. Tio bakterier är maximigräns för allmänna vatten och 500 för enskild täkt.

E.coli
Escherichia coli förekommer naturligt i tarmarna (flera miljoner per 100 ml avföring), och om den påträffas i dricksvatten så tyder det på förorening via avlopp eller gödsel.

Den serotyp av E.coli som kallas EHEC O157:H7 är mest fruktad, eftersom den kan ge blödande, livshotande diarréer. Den kan också leda till förlust av röda blodkroppar och till njursvikt. Två vattenburna epidemier med flera dödsfall finns dokumenterade, i Missouri och Skottland.

EHEC har blivit ett problem i västvärlden sedan slutet av 1980-talet och tycks ha etablerat sig i Sverige runt 1995. Sedan dess rapporteras ett hundratal fall med EHEC-smitta per år. Bakterien finns hos drygt en procent av de svenska nötkreaturen. Den kan smitta till exempel via badsjöar, otillräckligt upphettat kött eller opastöriserad mjölk, men även dricksvatten, grönsaker och joghurt har överfört smitta. Man tror att ändrade slaktförhållanden, stress osv. har gjort att bakterien har blivit vanligare i livsmedel.

E.coli får inte förekomma alls i allmänna svenska dricksvatten. Om den påvisas förklaras vattnet otjänligt. Samma sak gäller för fekala streptokocker.

Heterotrofa bakterier
Dricksvatten innehåller normalt stora mängder långsamväxande heterotrofa bakterier. Även om de flesta heterotrofa bakterier inte är skadliga för friska individer, så är det möjligt att några av dem är opportunistiska patogener och kan vara farliga för människor med nedsatt immunförsvar.

Heterotrofa kallas sådana bakterier som inte kan leva på oorganiska föreningar utan som behöver komplexa organiska föreningar för sin ämnesomsättning. Kategorin rymmer ett brett spektrum av bakterier. Deras förekomst tyder på tillväxt av mikroorganismer i vattensystemet som bör åtgärdas, även om ingen maximigräns är satt.

Det har visat sig att de flesta typer av vattenreningsutrustning – avhärdare, RO-utrustningar, kolfilter och andra filter – är gynnsamma växtplatser för heterotrofa bakterier. I sådana utrustningar – liksom i vattenautomater och buteljerat vatten – kan halten av heterotrofa bakterier växa kraftigt och utgöra en hälsorisk.

Mycobacterium avium (MAC) är ett komplex av bakterier som har påvisats i dricksvatten och naturliga vatten och är extremt resistenta mot desinfektion. De har visats överleva upp till 10 milligram fritt klor per liter vatten. De anses vara opportunistiska patogener som har gett många AIDS-patienter livshotande infektioner.

Pseudomonas påträffas ofta i avlopp

Staphylococcus aureus som kan ge hud- och mag-tarminfektioner, påträffas ofta i badbassänger.

Legionella smittar via luften från dushar och luftkonditioneringsapparater och ger lunginflammation.

Leptospira sprids från djurs urin och kan finnas i dammar och åar. De kan ge feber eller diarré och i svåra fall en form av gulsot.

Yersinia och aeromonas är två exempel bland många s.k. opportunistiska bakterier som kan bli farliga för personer med försvagat immunsystem.

Pasteurella tularensis överförs normalt från gnagare via insektsbett, men den kan även smitta via vatten. Den ger blodförgiftning med febersymptom (tularemi).

Virus
Virus är mycket mindre än bakterier, och de kan bara förökas inuti lämpliga värdceller. De består av en nukleinsyra och ett protein, och man kan säga att de markerar gränsen mellan levande organism och död materia. Flera hundra typer av virus har identifierats i avföring. När en levande cell har angripits av ett virus, förvandlas cellen snabbt till en grynig massa av virus som är redo att infektera nya celler.

På grund av sin litenhet transporteras virus lätt genom jordlager och de kan överleva i månader i grundvatten. De är mera motståndskraftiga mot desinfektion än till exempel koliforma bakterier.

Tarmvirusinfektioner beror nästan alltid på att människor har ätit råa eller otillräckligt kokta mollusker (ostron, musslor), som har blivit förorenade av avföring, eller färdiglagad mat som hanterats av smittade individer. De virus som oftast kan kopplas till vattenburen smitta är hepatit-, Norwalk-, coxsackie-, rota- och echovirus. Enterovirus kallas sådana virus som förekommer i tarmarna.

Till patogena, vattenburna virus hör följande (vattnets funktion som smittkälla för en del virussjukdomar är omtvistat):

Poliovirus angriper nervcentra.

ECHO-virus kan orsaka diarré och en form av hjärnhinneinflammation.

Coxsackievirus kan också orsaka diarré och en form av hjärnhinneinflammation.

Rotavirus kan ge svår diarré med hög feber och anses ligga bakom en stor andel av diarréer hos barn. Den tros ligga bakom 4 – 5 miljoner dödsfall om året i världen. Flera vattenburna utbrott finns dokumenterade.

Calicivirus, inklusive Norwalkvirus, hör till gruppen SRSV. Den ligger bakom de flesta fallen av livsmedelsburna livsmedelssjukdomar. Smitta överförs med avföring direkt eller via mat eller vatten. Den kan ge explosiva kräkningar, diarré och feber. Råa ostron eller mat som inte har värmebehandlats är kända smittspridare.

Hepatit A-virus är inhemsk i Karibien och Latinamerika. Ger infektiös gulsot och kan överföras av vatten och livsmedel. Symptom är feber, illamående, aptitlöshet, diarré som varar i ett par veckor eller flera månader.

Hepatit E-virus har orsakat stora utbrott i exempelvis Indien.

Adenovirus angriper övre luftvägarna och ögonen.

Influensavirus finns i mängd i näsan och kan smitta via badbassängvatten.

Reovirus. Kunskapen är fortfarande begränsad.

Papillomavirus ger hudvårtor och kan smitta via bassängvatten.

Alger
Alger i dricksvatten är främst en källa till grumlighet och unken lukt, men vissa arter kan vid blomning producera starka gifter.

Cyanobakterier eller blågrönalger bildar vid algblomning gifter och kan utgöra hälsorisker för människor och djur. Microcystis producerar microcystin och nodularin som i mycket små koncentrationer kan vara skadligt. Den kan skada levern och eventuellt också befrämja tumörväxt.

Dinoflagellater bildar gifter i musslor: PSP, paralytic shellfish poison, kan ge en dödlig förlamning av andningsorganen. DSP, diarrhetic shellfish poison, kan ge kraftig magsjuka.

Mikrosvamp och aktinomyceter
Mikrosvamp och aktinomyceter kan ge dålig lukt och smak åt vattnet. Mögelsvamp kan indikera risk för överkänslighetsreaktioner. Mikrosvampen histoplasma capsulatum kan växa i ledningsrör. Den ger histoplasmos som påverkar lymfkörtlarna.

Sporer, protozoer, cystor, amöbor, parasiter
Dessa kan vara svåra att oskadliggöra med vanlig desinfektion. Amöbor kan i vattenledningar dessutom fungera som trojanska hästar för bakterier som normalt skulle ha dödats av klorering. Noggrann mekanisk filtrering är den säkraste barriären.

Cyclospora cayetanensis, en encellig parasit som infekterar tunntarmen och ger långvariga vattniga diarréer, feber och kramper, särskilt hos människor med nedsatt immunförsvar. Den beskrevs för första gången 1977 och har sedan dess rapporterats med stigande frekvens över stora delar av världen. Sprids med mat eller vatten som förorenats av avföring, till exempel grönsaker som handlas internationellt.

Cryptosporidium parvum är en encellig protozo som parasiterar i tunntarmen och ger vattniga diarréer med magkramp och viktförlust. Motståndskraftig mot desinfektion men kan filtreras bort, genom att den är förhållandevis stor. Upptäcktes för första gången hos människa 1976. Det största dokumenterade utbrottet av vattenburen smitta orsakades av cryptosporidium och inträffade 1993 i Milwaukee, Wisconsin, med över 400 000 sjukdomsfall och mer än 100 döda.

Giardia lamblia är en annan encellig parasit som ger magsjuka. Dess stora spridning kan bero på att de flesta smittbärare är symptomfria.

Mikrosporidier är små sporbildande protozooer som sprids med avföring och kan infektera både ryggradsdjur och ryggradslösa värddjur. De kan ge kronisk diarré, vätske- och viktförlust hos immunförsvagade. Vissa arter angriper också lever, njure och centrala nervsystemet. Anses vara svåra att desinficera och filtrera bort.

Toxoplasma gondii tros vara en vävnadsprotozo hos katter, gnagare eller fåglar, som vid smitta ger övergående influensaliknande symptom med svullna körtlar. Toxoplasmos anses farlig för immunnedsatta och för gravida kvinnor, där infektion kan leda till att fostret drabbas av ögonsjukdom eller dör. Två utbrott, i Panama och British Columbia, har kopplats till smittat ytvatten.

Entamoeba histolytica kan ge svår dysenteri.

Naegleria gruberi orsakar meningit och smittar bland annat via badbassänger.

Parasitiska maskar (nematoder). Många parasitiska maskar utvecklas i flera steg hos olika värddjur, ofta fiskar och vattenlevande mollusker. De kan därefter infektera människor via bad eller dricksvatten.

Insekter
Till vatteninsekter (tropiska) som utgör hälsorisker hör framförallt mygg, vars larver bara kan leva i vatten.

Anopheles-myggan överför malaria.

Aedes aegypti överför gula febern.

Culex kan överföra vissa sjukdomar som virus-encefalit.