|
LUKT OCH SMAK HOS DRICKSVATTEN
Smak, liksom lukt, är ett subjektivt test som mera vilar på beskrivning än på kvantitativa resultat. Smaker är nära relaterade till lukter, även om det finns vissa icke-flyktiga ämnen, som natriumklorid (salt), som ger smak utan att orsaka lukt. Definitioner på smak är något enklare än definitioner på lukt, eftersom det bara finns fyra egentliga smaker (sött, surt, salt, beskt). Huvudkravet på ett färdigbehandlat vatten är att smaken ska vara invändningsfri. Dricksvatten ska normalt vara luktfritt. Tydlig lukt eller smak tyder på en påverkan, som ofta har naturliga orsaker, till exempel jord, mossa, lera eller sjövatten. Problemen är vanligare när ytvatten är råvattenkälla och kommer då ofta från alger, multnande växtdelar, produkter av klorering eller biologisk aktivitet i stillastående vatten. Järn, svavel och olika kemiska ämnen bidrar också. Faktorer som orsakar dålig
lukt och smak: Metan benämns också gruvgas eller sumpgas och bildas när växter förmultnar. Det finns i fickor ibland annat stenkolslager och kan komma upp i borrade brunnar och ge en unken lukt. Mögel och aktinomyceter (trådformade bakterier) kan ge upphov till jordig, unken eller möglig smak och lukt, som man ibland felaktigt tillskriver alger. I stillastående vatten och särskilt vatten som får stå varmt i långa rörsträckor, till exempel i stora byggnaders rörsystem, har mögelsvamp och aktinomyceter gynnsamma växtbetingelser, och det första vattnet som tappas på morgonen kan lukta eller smaka illa. Järn över en viss nivå ger en bitter smak. Järn- och svavelbakterier ger avlagringar som när de bryts ned kan ge motbjudande lukt. Lukten från järnbakterier brukar liknas vid lukten från rotfrukter eller stall, och svavelbakterier kan ge kraftig svavelvätelukt (lukt av ruttna ägg). Höga halter av natriumklorid ger bräckvattensmak. Industriutsläpp är en rikhaltig källa till alla möjliga slags lukt- och smakproblem, varav de vanligaste är de som skapas av fenoler. Fenoler finns i tjärprodukter, i avfallsprodukter vid gashantering och i vatten som har passerat asfalterade vägar, men de kan även skapas av multnande växter. Tillsammans med klorgas bildar fenolerna en tydlig medicin- eller klorfenolsmak. Så lite mängd som 0,001 mg/l fenol kan reagera med klor och ge en stötande smak. Klor ger inte i sig självt en påtaglig smak annat än vid höga koncentrationer, men många smakproblem följer av att klor reagerar med ett antal ämnen. Sådan smaker beskrivs som "kloraktiga". De är flyktiga, kommer och går, och är mycket svåra att härleda till en specifik källa. De är mer märkbara i ett rent vatten och ger upphov till många klagomål från konsumenter när en rest av klorgas får följa med vattnet ut i ledningsnätet. Många av dessa klagomål är lokala och beror på att kloret exempelvis reagerar med fettet i en kran eller på ett dryckeskärl. Klorhalter på 0,05 mg/l ger ibland upphov till sådana klagomål. På annat håll kan 0,2 mg/l finnas i vattnet utan att någon märker det. Olika teorier har lanserats för att förklara problemet med "klorlukt". Det är mindre sannolikt att det som kallas klorlukt beror på till exempel biprodukter som trihalometaner, eftersom koncentrationen av sådana oftast ligger långt under luktgränsen. Däremot kan exempelvis nedbrytning av aminosyror till lågmolekylära aldehyder ge en klorliknande lukt. Det kan också tänkas att oorganiska och eventuellt organiska kloraminer kan ge klorlukt. Försök har visat att klorlukten försvinner om man tillsätter tiosulfat, vilket visar att luktföreningarna befinner sig på en förhöjd oxidationsnivå och lätt låter sig reducera. Detta stämmer med teorin om kloraminföreningar som orsak till klorlukt. Man har föreslagit att kloraminföreningarna kan ha sitt upphov i mikrobiologisk aktivitet i ledningsnätet, i att biologisk nitrifikation fungerar dåligt under köldperioder och att bundet klor i form av t.ex. trikloraminer då kan bildas. Några välkända, luktpotenta ämnen är geosmin, TCA (2, 4, 6-trikloranisol), MIB (2-metylisoborneol), IPMP (2-isopropyl-3-metoxypyrazin), isovaleraldehyd, isobutyraldehyd och fenylacetaldehyd. De är organiska ämnen som bland annat används inom kemisk produktion och kan komma ut i kretsloppet som industriavfall. De ger luktförnimmelser i så låga koncentrationer som enstaka nanogram (miljarddels gram) per liter. Även desinfektions-biprodukter som halogenerade alkaner, nitriler, acetoner och fenoler kan ge lukt, liksom raffineringsprodukter av kolväten som diesel, olja, bensin och lösningsmedel.
|